Cat 'n Dog

Jag, Presley och Elvis gick till "kiosken" ute i Pukavik idag och köpte korv. Riktigt gott väder idag, och all snö är nästan borta nu, så jag hoppas på att det blir riktigt varmt snart!


I väntan på korven!




Elvis plaskar runt i vernda vattenpöl och vattendrag! Så till sommaren blir det inköp av en plaskdamm till hundarna. Det finns nog inne i leksaksaffären.


Hmm, trevlig utsikt...

Så här stod han i säkert 15 sekunder...


... Innan han kasade ner.

Jag skyller helt enkelt på miljöförstöring!

Hon skulle sträckt ut mer, inte haft baktassarna så långt fram och hon skulle ha bröstat upp sig lite mer...

Det är inte direkt lätt att träna en sån här grej och ta kort samtidigt.
Men jag löste det hyfsat med en korvbit fastknuten i ett snöre på en gammal svabb!
Så den hängde framför nosen och dinglade.
Men men, åter till träningen!
Ciao!

"Jag vill inte sitta här mer! Jag vill leka!"

Tyvärr så blåser det, så det brusar en hel del...

Matte, jag, Mia och Texas var ute och gick innan! Jag och Texas släpades runt i en mil, typ!
Jag och matte delade på en korv med bröd. Det var gott och jag hoppas att vi gör det igen!


Jag hittade en massa bäckar och vattenpölar att trampa runt i!


Sen hittade vi en mindre sjö... Mysigt att plaska i! Jag blåste bubblor, det tyckte tydligen matte var roligt.


Efter matte tog denna bilden, valde jag att skaka av mig vattnet på henne.
INGEN ska skratta åt mig!

"Matte, säg till honom! Det är min tur att sitta där nu! Jag har ju hittat värsta, bästa balla sidan med lättklädda nakenhundstikar!"

Frysta sådana här portionsbitar är perfekt tidsfördriv för din hund. Eftersom det är fryst, kan du även lägga det i slutet av ett spår.

Men lämna inte hunden/hundarna ensamma med det eftersom det finns plast som kan spricka och som hunden kan skada sig på!

Jag skulle gett mina det igår, men vi hade bara en kvar. Det var mörka blickar jag fick som sa:
"Du lurade oss matte... Fyyyy för dig!"

Den 13/4 drar det igång på bruks igen! Fast denna gången med Cilla!




JAG längtar tills det börjar! Jag har varit ganska nervös om man har kommit in eller inte.

I: "Sen har vi ju en gång med spår, bland grävlingarna i morrande hål! Ha ha ha ha"
C: "Ha ha ha ha, ja just det. Men jag lägger mitt spår någon annan stans den gången!"
I= Instruktören!

Hon kom ihåg mitt och Elvis möte med det otäcka hålet... =)

Cilla har idag träffat den franska bulldogen Elvis. I början var Cilla mycket försiktig. Elvis spydde, och då skulle Cilla fram och smaka lite, men det fick hon inte! Hon ficken rejäl känga av Elvis och hon gav tillbaka med samma mynt. Men dom lekte ihop rätt så bra. Cilla sprang efter bollar, och Elvis tittade på henne precis som att:
"Du är ju dum i huvet! Vad är det för kul att springa efter nånting som någon annan kastar?"


C: "Hmm, mycket nya lukter här...!"
E: "Vad är du för en söt liten dam?"


C: "Ha ha! Vad du är liten!"
E: "Passa dig du din lilla skit!"


C: "Ha ha! Jag är högre än dig!"


C: "Du har den!"


C: "Hey! Vart ska du??"
E: "Bort från dig!"

 
Runt, runt, runt, runt, runt, runt och lite till runt!
Jag vet inte varför kvaliten är så dålig som den här. Jag ska försöka göra nåt åt det...

Har precis tränat med Cilla lite inomhus. Jag tycker det är lättare att lära in kommandon på valpar inomhus, där det inte är en massa roliga dofter att fokusera på hela tiden.


"Okej matte, jag ligger! Och nu? Får jag köttbullen nån gång eller??"


"Men hallå? Vart ska du med min köttebulle?"


"Jag ser dig nog! Kom nu hit med min köttbulle! Jag ligger ju faktiskt kvar här, som du sa! Varför ska jag komma när du vill, när du inte kommer till mig när jag vill?"


"NÄ! Nu vill jag inte mer!"
Det gäller att sluta när dom fattat! Men 40 minuters träning, är lång tid för en liten valp. Men så länge man inte märker på dom att dom har tröttnat kan man fortsätta, tycker jag.

Hon är hyfsat lättlärd! Man ser hennes frustration, när hon inte förstår vad jag menar. Och innan poletten trillar ner för henne om vad olika saker betyder, kan det bli en och annan piruett och volt... Meeen, hon är valp. Hon ska inte veta vad jag menar. det vet jag nämligen inte själv ibland... =)

I torsdags var jag (matte), Cilla och Elvis och hälsade på Towe i skåne.
Elvis röjde järnet med syrran och morsan kan jag tala om. Han sov hela vägen hem!


Vackra Peggy! Elvis mamma!


Cilla ihop med sina syskon! Dom röjde en hel del dom också faktiskt!
Det är svårt att åka ifrån så fina valpar, utan att vara kär! Dom är så otroligt fina allihopa!
Cillas syskon, Mini och Mimmi har vunnit fina utmärkelser utställningar allaredan!
Grattis!


Två trötta upptäcktresande!

Men hemma bäst!


"Ohh, vilka härliga välkända dofter!"


Kan man låta bli att bli kär i henne?


"Mmm, här har Presley och Elvis varit!"


Detta söta lilla ansikte!


"Usch vad det blåser!"

Eftersom matte, det glömska fanstyget, glömde den nya vattenflaskan hemma, slängde hon sig över vattnet när hon kom hem!


"Hej Presley! Jag har saknat dig!"
Tyvärr verkar det inte vara direkt ömsesidigt!

Eftersom kameran valde att sluka batterierna som var i, blev det bara två bilder.
Cilla var med mig på stan idag, för lite miljöträning. Så mycket energi, och så lite tid!
Hon ville hälsa på alla. När hon såg sig själv i ett skyltfönster blev hon överlycklig... Eller ja ett och ett, hon såg sig i alla fönsterna, och blev lika glad varje gång! Ungefär som matte...
Hon vart lite smyg för scootrar som stod parkerade lite överallt. Men eftersom jag gick fram till dom kanske dom inte var så farliga ändå. Men det gällde att hålla koll bakom sig på dom, så att dom inte anföll i ryggen... =)


Så mycket nytt!


På väg hem, i sitt nya täcke! Supertrött är hon just nu. Hon ligger i mitt knä och sover.


Cilla fick idag ett likadant täcke som Elvis har, med viss storlekskillnad...

Cilla har tagit Elvis ben.


Men Elvis låtsas som ingenting, och sneglar bara lite...


han är för trött för att ta det för henne.
Han fick promenad med väskan innan.
Han orkade inte springa med den på sig, så han gick mellan mig och Ingemar, och blev bara irriterad på Sally när hon var på honom och ville leka. Så nu ligger han och bara myser...


"Ahhh, lugn och ro!"

Presley har bara fått trick lydnad idag. Man får ta och hitta på grejer åt honom nu som han kan göra eftersom han inte får följa med ut. Stackarn! Han ser så otroligt ledsen ut när inte han får följa med varken Cilla eller Elvis, när dom ska ut på promenad. Han trycker huvudet mellan dörr och dörrkarm, bara för att man inte ska stänga för honom. Men jag lider med honom. Han är van vid att få följa med mig överallt och springa. Detta är ju helt nytt för honom, då han ALDRIG har varit skadad innan.


Höger framtass.


Höger baktass.

Alla fyra tassarna ser likadana ut. Så det är en massa tvättande, smörjande och massage som gäller nu för de små fyra stackarna. Men nu är det ändå "fina sår"! Det var mycket värre för någon vecka sedan, men veterinären sa bara att han skulle vila tassarna och att man skulle smörja dom.

Så nu är det tassvård på alla tre hundarna som gäller. Men, det dör dom inte av, dom somnar istället...

Elvis tigger igen.
Igår hittade vi dunge, där det har blivit barmark! Helt underbart! Vårkänslor! Och när solen tittade fram, blev det riktigt skönt att sitta och fika!


Vi gick samma runda som igår, fast idag fick Elvis bära fikat...


"Kan inte ni bära erat jävla fika själva? Jag får ju inte ens smaka!"

Texas.


Fining!


Sally.


Elvis.


Vi fikar, och Elvis tigger om kaka.


Det är härligt att bo som vi gör. Man har hur mycket mark som helst som hundarna kan springa "som dom vill" på, nästan rakt utanför dörren. Bara rakt över vägen, och sen släppa dom. Det tar inte 3 minuter, så är det hur fritt som helst!


Elvis snubblade lite.




Nånting luktar smaskens!

Vi äter kakor och han får ingenting...

Elvis, Sally och Texas!
Det är inte så allvarligt som det kanske låter. Den som låter mest, är den som är minst med i leken.

...Tungan hänger utanför!




Hon ligger ofta med tungan ute när hon sover. Petar man på den, så är den alldeles torr, och när hon sedan vaknar, har hon svårt att få in den igen bara för att den har torkat.

När jag var valp underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar blev jag din allra bästa vän. När jag var “dum” hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade:
“Hur kunde du?”
- men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass
(jag fick bara våfflan för “glass är inte bra för hundar” sa du), jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en “hundmänniska”, men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade
mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur.
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev “fånge i kärleken.”

När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt - och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig.

De senaste åren svarade du bara “Ja” och bytte sedan samtalsämne.
Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader
som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet
där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns
en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa:
“Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne.” Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek:
“Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!”
Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv! Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa:
“Hur kunde du?”

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde
henne snällt genom korridoren till ett annat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad.

“Kärlekens fånge” hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne,
och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind.
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan.
Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for
genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade:
“Hur kunde du?”

Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa “Jag är så ledsen.”

Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt: “Hur kunde du?” inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på.

Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Det största felet en hund gör i livet, är att lita på människan...

Tre stycken i tvåsitssoffan...


Och EN i tresitssoffan...

Presleys tassar börjar bli bättre nu. Men han har fortfarande mycket ont. Och den här förbannat hård snön gör det inte lättare för honom... Han går inte längre än nödvändigt, och jag tvingar honom inte heller. Cilla råkade trampa honom på tassen igår, så hon fick sig en rejäl avhyvling av honom! Meeen förälskad som hon är, krälade hon som en daggmask för honom...

Vad kan man säga? Hon är ju bara så himla söt!

Presley har skrapat upp alla fyra större trampdynorna på den hårda skaren på snön.




Så nu har jag smörjt med tassalvan och ringblomssalva. Strumporna fick han på sig, eftersom han inte riktigt kunde låta bli att slicka lite. Hoppas att han repar sig snart! Lilla älsklingen!

Cilla fick ett nytt halsband förra fredagen ju! (IGEN? som husse säger...)
Hon har fler halsband än jag snart.
Denna gången blev det ett svart med små stenar på. Det blåa med stenarna, blev för litet.

Jag råkade skrämma Cilla innan, när hon låg och sov.
Jag blev nog lika rädd som hon blev när hon hoppade till...

En riktig soffpotatis!


Han har ju faktiskt sett gladare ut...

Jag ringde till vetten i middags, för att höra om Cillas kräkningar. Hon förstörde ju min frukost, genom att lägga världens pizza framför mig när jag skulle äta havregrynsgröt... Så vi ska upphöra med Rimadylen som hon fick för sitt ben. Och blir det inte bättre inom ett par tre dagar, ska vi ringa igen, så vi får komma upp och se vad det är.


Ligger på Presley som vanligt...




tills matte stör i vanligt ordning...

Jag hade ju ett klipp till från idag. Jag får väl tala om, att visselpipan låter mycket högre (tonmässigt) i verkligheten. den låter hes ut på film, men det är den alltså inte.

Elvis är en riktig soldyrkare!


Presley däremot, håller sig i skuggan, inomhus. Ute, ligger han gärna och får solsting...
Pojkarna var trötta när vi kome hem... Men det var inte Cilla, eftersom vi gick hem med henne efter en stund. Så när vi kom hem, var ju hon helt upp i sömmarna överlycklig. Och Elvis och Presley ville bara va...

Cilla fick vara kopplad tyvärr, med tanke på sitt ben!




Hon ville inget hellre än att springa efter grabbarna!


Elvis i vassen.


Det var riktigt skönt ute. Solen värmde mer än jag trodde, så jag höll på att dö av värmeslag typ 25 gånger...




Nånting luktar gott...


"Hej matte! Jag älskar dig!" Eller ja, jag hoppas det iallafall... =)


*Sniffelisniff*

Elvis och Presley är jätteduktiga på att komma på visselpipa. elvis har däremot lite svårare att komma, när jag bara ropar. Det är nåt att jobba på. Han är lättlärd som få, men glömmer snabbare än andra... Han verkar anse, att när han har lärt sig det, behöver han inte lyssna på det. Ungefär som en tonåring jag kände för några år sedan... =) Inga namn, eller hur? *Åt mig själv*!

Cillas ben verkar var till 75% läkt nu. Hon går på det hela tiden, även om hon verkar linka till lite då och då.
Hon använder till och med benet ute, när hon springer.
Hon verkar inte ha jätteont längre. Man ser en liten knuta, på knät, precis där skadan var skedd, jag hoppas att den försvinner med tiden. Men har hon inte slutat halta helt och hållet, ringer jag till veterinären på fredag.
Penicillinen ska hon ju äta till på måndag, så vi får se vad han säger på frdag!

Myspys!


"Ahh, härligt"!




"Mmm, snart är det nog allt vår..."


Elvis kisar lite mot den starka solen!