Hoppsan...


Vem som är den skyldiga till den här förstörelsen förtäljer inte historien...
Men Kåda är ju en huvudmisstänkt.
Nummer två är Cilla...
Alternativt båda två...
Dom är lite som "partners in crime" dom där båda odjuren...

Elvis, förstöraren!

Jag införskaffade en ny leksak till Elvis idag eftersom hans förra "gick sönder" efter 30 minuter.
Denna bollen hade han i ungefär en kvart, sen fick jag ta den ifrån honom!
Jag vet inte vad jag ska ge honom för att han ska ha det helt!


Betyg på overallerna!


Okej.
Dom kanske inte hoppar högt av glädje när overallerna kommer fram, men dom springer inte och gömmer sig heller.
Båda två går som om dom inte har några leder alls i början, men det rättar till sig efter ett tag.

Mina åsikter som ägare då:

Fem nosar av fem möjliga!

Motivering:

Dom tål vatten, och dom håller värmen.
Dom är lätta att hålla rena.
Det är bara att torka av dom med en trasa om dom skulle bli alltför smutsiga.
Dessutom var dom inte jättedyra, vilket är ett plus om man har tänkt att använda dom i skogen, som jag.
Skulle dom gå sönder så är det inte hela världen.
Men har man kanske lagt 8-900:-/st, så kan man ju ta till lipen ordentligt.
Kanske inte ens hundarna får leka som dom vill om man har algt dom pengarna för att "dom kan gå sönder".
Då köper jag hellre nya när det behövs och låter dom springa som dom känner för i snåret.

Visst hade det varit roligt med en sån där riktigt, riktigt fin overall, men det hade aldrig fungerat för oss, tyvärr.
Hundar ska få vara hundar och inga catwalkmodeller som trippar runt i skogen.
Hundar ska få vara skitiga ibland.
Jag har både damsugare och mopp hemma, som går varma ganska ordentligt när väderleken är som den är.
Jag, personligen, hade velat ha endel snö nu.

Men för hundarnas skull hoppas jag att det inte kommer lika mycket i år som det gjorde i fjol:
Presleys trampdymor skars upp rejält.
Elvis fick extrem klåda av den torra, kalla luften.
Cilla skar upp magen och benen på grund av skaren.

Hmmm, vid närmre eftertanke, hoppas jag på ett snöfritt år för min egna del också.
Varken jag eller Anders mår bra, när våra hundar har ont eller på annat sätt inte mår bra.

//Matte

"Hur kunde du?"

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.

Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade:
"Hur kunde du?" - men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du), jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne.
Jag var lycklig därför att du var lycklig.
Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka.
Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur.
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken."

När dom blev äldre blev jag deras vän.
Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen.
Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig.
De senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sedan samtalsämne.
Jag hade gått från att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna.
Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet.
Du skrev under lite papper och sa:
"Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne."
Dom skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek:
"Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!"

Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv!
Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa:
"Hur kunde du?"

Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig.
När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum.
Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig.
Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad. "Kärlekens fånge" hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur.
Bördan vägde tungt för henne, och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind.
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan.
Vant stack hon in nålen i min åder.
När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade:
"Hur kunde du?"
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa:
"Jag är så ledsen."
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden.
Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt:
"Hur kunde du?" inte var riktat mot henne.
Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på.
Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Några ord från författaren;

Om "Hur kunde du?" fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det, därför att det är den sammansatta historien om miljoner av "ägda" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge copyrighten respekteras. Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns goda råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar. Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avsikt att förhindra oönskade djur.

/Jim Willis

Hela denna vers får lov att spridas.Det är vad författaren vill.


Två hundar slöa iallafall!

Har precis kommit hem från... En mindre skön promenad.
Det är äckligt kvavt och klibbigt ute så både vi och hundarna är varma!
Men, det är ju alltid skönt att röra lite på sig!


Elvis är trött.
Fast det är han även om han har legat och sovit i flera timmar.


Ultra slow motion!


Cilla flåsar på ganska bra hon också faktiskt.


Presley, som har sprungit kanske dubbelt så långt som vi andra, är lite varm han också.
Han var lös, så han springer ju liksom fram och tillbaka, höger och vänster och hit och dit.
Så dubbelt så långt kanske inte räcker...


Hur varm Cilla än är, har hon ALLTID energi kvar, att ta ut på Elvis och Presley.
Hon är helt enkelt outtröttlig.

Nu är det fästingkolls-dags!

//Matte

Instängda!

Idag har vi hållt hundarna inne i den mån det gått med dörrarna öppna.
Dom har inte fått vara ute och ligga i solen alls ännu om inte vi också varit ute och hållt koll!
För senare igår, spydde Elvis också...
Det känns ganska taskigt, men det är för deras eget bästa, sen att dom bara går och blänger på mig, skiter jag i!

Värmeslag!

Kom hem nyss, och får reda på att Cillalilla har spytt.
Hon låg i solen och blev antagligen överhettad.
Så nu är grindar uppsatta för att hålla henne inne tills det har blivit svalare.

Att inte hundar har vett att hålla sig ifrån solen, när dom flåsar så att dom håller på att dö!

Soldyrkarna 1 och 2!


Lille tjockisen!


En av dom har gått upp i vikt.
Gissa vem.

Elvis är numera satt på strikt hundmatsdiet:
Inga extra chips eller en köttbulle här nån ostbåge där, detta gäller det dom andra också.
Han är även satt på extra träningspass (promenad) varje dag!

Hujedamej!


Cilla och Elvis krockade ihop i trädgården idag.
Och Cilla, den olyckskorpen, föll rakt på båtpropellern!
Denna hunden ger mig så mycket gråa hår!
Det är faktiskt INTE så farligt som det ser ut!

Men innan jag själv insåg det, satt jag med mobilen i högsta hugg för att ringa vetten på momangen!
Efter jag hade tvättat av det och sett henne gå, pustade jag ut!
Det är faktiskt mest "uppskrubbat" och jag har inte ens sett han hon har blödit.
Det var ingen blod i varken päls eller någonstans där hon låg efter röjet!

Minsta lilla som händer, någon av dom, blir jag helt hysterisk och får nästintill panik.
Och skulle det sen vara så att jag då kanske inte får tag på vetten på första samtalet, blir jag ännu mer hysterisk och börjar nog vid det här stadiet att böla också.
Helt fel, jag vet, jag vet!
Men det är sån jag är.

Ente en aning!






Vad han gör är det ingen som vet.
Ingen vet heller varför han gör det.

110513







Jag har riktigt dåligt samvete mot hundarna!
Jag vill så JÄKLA gärna ut i skogen som jag brukade, innan jag blev dålig.
Men, men...
Men när man är sjuk, är det bra, för ens egen del, att ha hund.
För hur sjuk man själv än är, så måste man ut i friska luften!
Och frisk luft, det behöver alla.

"Vårrus"!






Ut på åkern, gärna där det är som mest lera!






Antingen helt stilla, eller full fart, som vanligt!








Jag antar att det är relativt uppenbart att ALLA tre fick sig en varsin dusch?






Ett glatt, flygande hundansikte, med utsträckta leriga tassar!






En liten gyttjebrottningsmatch!


Elvis kollar läget i ån!


Och den flöt på som vanligt!


Presley trodde sig kunna smita ner och kolla läget lite närmre, men fick sig en åthutning som gjorde att han tog sitt förnuft till fånga och kom tillbaka. Jag personligen hade tyckt det varit mindre roligt att behöva jaga en hund som flyter nedströms i en å liksom!


Elvis hittade ett mer passande "bad"!




Elvis...


... och Presley ser ut att kunna dö vilken sekund som helst!


Det är bara Cilla som faktiskt inte avskyr baden!

Cilla och Presley blev bara avsköljda, det var inte så länge sen dom badade.
Idag var då alltså premiären kan man säga när det kommer till utomhusaktiviteterna!
Eftersom snön har gjort att deras tassar/ben har blivit alldeles såriga, har de varit hårt hållna till att ta det där lilla lugna, som dom egentligen inte alls har en aning om vad det betyder. Så idag, var det som att se på ett kosläpp faktiskt. Härligt att se. Blir nog samma sak i morgon!

Med ända mot ända...


... Kan ingenting hända!
Oftast inte iallfall!

Mobilbilder!


Streeeeetch!


Wiho! Matte är hemma igen!


Diggar "spret-tassen!"


Den prfekta sittplatsen för Cilla!


Jag tyckte så synd om Cilla häromdagen när han skrapade upp benen igen, att jag la henne i min säng... Under täcket... Men faktum är, att hon tycker inte om att ligga i sängen. Varför vet jag inte!

Sen hittade jag även några gamla bilder på telefonen på Elvis!


Elvis har sniffat lite snö! Igen...


Hans stil är väldigt egen...
Men det är det enda stället han garanterat får var ifred på...

Inomhusbilder! Skitskare!






Tre trötta hundar... Som vanligt...


Presley ser längansfullt på kakorna, men inombords skriker det nog:
"Ge mig en kaka nu för helvete! Jävla snåljåp!"




Tydligen får hundarna vara i sofforna igen, enligt husse...


Elvis flippar... Igen!


Cilla myser i vanlig ordning med husse!


Presley med sin fluffiga "vinterpäls"!
Han blir alltid så fluffig runt nacken och halsen!
Myyysigt!

Tomten kom tidigt!

Voffsen har fått varsin biabädd idag av matte och husse.




Men trots att det finns tre stycken måste Cilla sitta i samma som Presley!



Dom verkar trivas i dom, alla tre faktiskt.
Fast Cilla hade nog velat haft en liten större till Presley, så att hon hade fått plats jämte honom!

Vinterpromenad!


Snöälskare!


Elvis springer på ena sidan stenmuren och Presley på den andra!


Elvis har lite problem att hålla Presleys tempo i den lite djupare snön!


Cilla i sitt fina täcke!


Dom var visst lite hungriga!


Elvis kör en sidoattack!


Presleys ben lever ett eget liv...


Presley kollar läget i skogen!
Idag blev det dock ingen vandring i skogen...


Cilla fick idag vara kopplad hela promenaden!

Nu har alla tre skrapat upp tassarna på den förbannade snön!
Så nu blir det rastning i trädgården i minst 5 dagar framöver, då det måste läka.
Dessutom blir det daglig, intensiv tassvård.
Fan vad jag hatar snön just nu!

Två skor till!


Cillas skor andra kom idag så nu kan hon skydda alla fyra små tassar!


Jag fick ju en symaskin förra helgen...
TÄNK PÅ att det är ÅRATAL sen som jag sydde nåt sånt här!
Sy upp gardiner osv., är inte speciellt svårt.
Jag VET att det är snett, och ojämna sömmar, men som sagt, jag har gjort det helt själv!
Det är vattentätt och dubbelfodrat, så det fyller den funktionen det är ämnat för!
JAG är faktiskt jättenöjd med resultatet!
JAG vet hur mycket tid jag faktiskt har lagt ner på detta!


"C" som i Ccccilla!


Och Cilla verkar inte tycka det är speciellt hemskt hon heller!

2 mot 1

När hundarna får ben/större godisbitar här hemma, är det inte så svårt att se, vem som är glupskast!

Cilla rusar gärna iväg med sitt, för att få vara ifred. Det kan vara så att hon gör det med en brödbit som en fem centimeter lång...

Presley lägger sig lugnt nånstans och gnager i sig sitt.

Elvis... Han slukar detså snabbt som möjligt. Gärna helt. Han är minsann inte orolig för att få stressmage!


Elvis slukar sitt utan att blinka!


Cilla tar det lilla lugna och inspekterar noggrant!


Presley tuggar i sig sitt i långsam takt!


Elvis står och tittar avundsjukt på Cilla.


Cilla har FORTFARANDE knappt börjat på sitt!


Presley håller fortfarande på!


Under tiden har Elvis lyckats lokalisera lådan som hundgodiset ligger i.


Cilla tar äntligen tag i benätandet!


Presley's är snart slut!

Cilla och Presley tog tio minuter på sig att äta upp sina "fingerben".
Elvis var klar på under en minut!

Tidigare inlägg
RSS 2.0