Varit i stan igen.
Matte tyckte att jag såg lite uttråkad ut häromdagen.
Så hon frågade om jag ville ha glass. Som om hon ens behöver fråga det.
Det är ju bara att sätta en glass framför nosen på mig så äter jag den OCH jag blir glad.
Vi började det hela med att gå en jäkla bit genom stan, på den där jädra bron.
Idag var bron ännu värre för det blåste lite, så bron svajjade lite och det var en värre upplevelse än att åka bil med matte som chaufför.
Matte märkte att jag inte var glad alls och vi vände.
Då gick vi till en park, och matte fick för sig att vi skulle upp på den där kullen.
Och hade hon försökt asa med mig från detta hållet så hade jag bitit av kopplet, satt mig nedanför för att beskåda spektaklet av att matte hade försökt bestiga den där kullen.
Men matte hittade faktiskt en trappa.
Sen är det lite svårt att förklara, men sen på kullen, var det en annan trappa som gick ner (eller upp, beroende på hur man ser det) så vi gick ner för den, sen när vi skulle vända och gå tillbaka ser matte att det ligger sönderslagna flaskor på marken, så hon fick bära mig uppför trappan.
Varför slå sönder flaskor så?
Det fanns ju faktiskt en soptunna jättenära!
Det vet jag, för där slängde matte min, hrm, host, bajspåse.
Men vi överlevde båda två det där bärandet.
Sen gick vi tillbaka till stan, och jag fick min glass.
Innan det var dags för hemfärd, blev det lite vatten också.
Vatten är underskattat tycker jag.
Kan ju kanske bero på att jag aldrig har druckit något annat.
Eller jo, det har jag ju!
Öl är gott som fasiken!
Men döm mig inte för det!
Jag är ingen fyllehund i alla fall!
Som matte...
Och nej, matte har fortfarande inte städat bilen.
Den ser bara värre och värre ut för varje gång jag åker.
Slick på snoken.
Kan jag väl...
Matte frågar ofta hur det känns att vara byns sötaste amstaff...
Det hade känts bra om det nu hade stämt.
Men nu är det så att jag är den sötaste amstaffen i världen, så, matte:
Get you'r facts right...
Slick på snoken!
