Glass i stan!

Jag och matte åkte in en runda till stan idag igen.
 
Hon tar en sådan himla tid på sig innan vi kommer iväg.
Vattenflaskor ska med, bilselen ska på, kör-bankkort ska hittas och bajspåsar ska också med.
 
Vi började med att gå ner till båthamnen.
Jag kollade läget.
 
Allt såg okej ut, men ingen fisk.
Matte säger att haven snart är utfiskade, vilket gör mig ledsen.
Jag älskar ju strömming och tänk om jag inte kommer att kunna få det livet ut?!
Skärpning!
 
Det låg några konstiga figurer vid vattnet, dom var jag tvungen att morra på och resa ragg åt.
Men dom var inte farliga.
Matte sa något om statyer och konst.
Människokonst förstår jag mig inte på.
Det hade väl varit mycket trevligare med en staty av mig i så fall?
 
Detta gräset fick jag inte äta för matte.
Fast jag får inte äta nåt gräs för matte, inte ens det som är här hemma.
Hon säger nåt om att hon inte vill torka upp spyor efter mig, men nu är det så att hon behöver inte torka upp mina spyor, jag kan äta upp dom igen.
Matte och husse säger äckligt.
Jag säger återvinning.
 
Sen gick vi på en lång bro, där har jag aldrig varit tidigare, den var skittråkig.
Sen, äntligen, fick jag min glass.
Det var några tanter som klappade mig när jag åt, men jag hade inte tid med dom alls.
Tänk om dom dessutom hade försökt sno min glass.
Nej min skäl.
Det blev till att försöka hasta i sig glassen medans dom berömde hur fin och söt jag var.
Men att hasta i sig glass när matte håller i bägaren går inte.
Hon tar den ifrån mig med jämna mellanrum för att jag inte ska få nåt som kallas brainfreeze.
 
Sen bar det av hemåt igen.
Matte stannade för att köpa mjölk så då fick jag vakta bilen.
Matte stannade precis utanför dörren så vi hade full koll på varandra genom glasdörrarna.
Då kom det en man och stack in fingrarna till mig genom rutan och jag hör matte vråla nåt om att han skulle akta fingrarna.
Som om jag skulle få för mig att bita någon som vill klappa mig, duuuh...
Jag bara dreglade ner hela hans hand...
Matte var riktigt arg när hon kom tillbaka hon sa nåt om respektlöshet.
Jag kallar det artighet.
Ser man något så vackert som jag så är det väl för tusan klart att man ska klappa mig.
Men det får man inte enligt matte.
Matte borde tagga ner lite och städa min bil, se så mycket skit det ligger i den.
 
Trots glass och vatten så blev jag varm i bilen så jag försökte stoppa ut huvudet genom hörnet på rutan, men den var inte nervevad tillräckligt.
Och eftersom jag har bilselen på mig så kan jag inte röra mig riktigt heller.
Matte säger att det är därför selen är på, för att jag ska hållas på plats.
 
När vi kom hem så kollapsade jag på golvet.
Och nu ska jag fortsätta sova!
 
Slick på snoken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0